Vaknade klockan 04:45 på morgonen den 27 februari av att det gjorde ont i magen. En smärta jag inte tidigare känt. Är det dags nu undrade jag?

Jag gick upp och gick på toaletten, snart kom smärtan igen. Jag ropade på Andreas att han skulle komma, men han hörde mig inte. Efter ett par minuter kom smärtan igen, gud vad ont det gjorde. Å detta var ju bara början. För att försöka lindra smärtan ställde jag mig i duschen och spolade magen med varmt vatten. Det var skönt mellan värkarna, men det hjälpte ju ingenting när det kom en värk. Satte mig sen ner i badkaret och försökte att slappna av och att andas. Andreas satt på toalettstolen och försökte få mig att vara lugn och att andas.

Nu kom värkarna allt tätare och tätare. Andreas klockade dem och de varade i 1-½ minut och kom med 3-4 minuters mellanrum. Var det verkligen dags nu, tänkte vi? Andreas ringde till förlossningen på SöS för att höra hur vi skulle göra. Hon som svarade sa att jag skulle bada färdigt, sen skulle vi äta frukost och sen kunde vi komma in.

Jag gick upp ur badet och Andreas började packa BB-väskan. Bebben skulle ju inte komma förrän om 10 dagar så vi har inte packat nått än. Andreas fick springa mellan mig och packningen, varje gång det kom en värk så var han tvungen att vara hos mig. Samtidigt som jag försökte samla ihop vilka kläder jag skulle ha med mig, vilka av bebiskläderna vi skulle ha med oss och allt annat nödvändigt så kom värkarna allt tätare. Nu var det bara 2½ minut ungefär mellan värkarna.

När vi väl fått ned allt i väskan så bestämde vi oss för att åka på en gång. Hur lätt är det att äta frukost när man ska ha en värk mellan varje tugga. Jaa värmde en vetekudde i mikron och Andreas ringde efter en taxi. Taxin skulle vara här på en gång sa dem. Så vi tog våra saker och gick ut och taxin kom på en gång. Det var våran granne som körde :). På vägen in till SöS hade jag ca 7-9 värkar och resan tog ca 24 minuter.

När vi väl kom fram (ca 7.30) var det enda jag kunde tänka på, hoppas vi inte blir hemskickade. Vi togs emot av två stycken undersköterskor och innan vi hade hunnit få ett rum så hade jag ytterligare 3 stycken värkar. Det gjorde så ont och jag försökte att fokusera på andningen och slappna av, men det var inte lätt. När vi sen fick ett rum så kopplade de ett ctg på mig för att se hur Bebben mådde och hur mina värkar var. Allt över 20 på en skala var en värk förklarade en av sköterskorna. Ok, tänkte jag och stirrade intensivt på maskinen. När nästa värk kom kändes det jätteskönt, den gick upp till 63 på skalan. Då hade jag riktiga värkar iaf.

Sedan kom barnmorskan in och undersökte mig och kunde konstatera att jag var öppen 4 cm. Jippi, tänkte jag. Då blir vi kvar här och inte hemskickade. Barnmorskan satte på lustgasen åt mig så att jag fick prova. Jag andades in några djupa andetag, men resultatet var inte det jag önskat. Den hjälpte inte mot smärtan på något sätt, jag blev bara yr i huvudet och illamående. Jaha, tänkte jag, jag som skulle försöka klara mig på bara lustgas. Mitt beslut kom på en gång, jag vill ha en eda! Barnmorskan ringde till narkosläkaren som kom och satte den på plats i ryggen. Klockan 9 fick jag första smärtlindringen och strax därefter kunde jag slappna av i hela kroppen.

Värkarna fortsatte att komma, men jag kände de endast som att magen spändes. Ingenting gjorde längre ont och det var så skönt att kunna slappna av helt å hållet. Jag fortsatte att titta på ctg-maskinen, såg att värkarna var starka, men jag kände dem inte. Det var en helt underbar känsla. Dock så varade den inte så länge. Efter ett tag så kom värkarna tillbaka, det började på min vänstra sida och blev sen allt mer intensivare. Jag fick en ny dos med smärtstillande. Tyckte inte alls att det hjälpte lika bra som första gången. På min högra sida gjorde det inte alls ont, men på min vänstra sida värkte det fortfarande en del. Men jag bestämde mig för att det var en smärta jag kunde klara av.

I samrådan med barnmorskan bestämde vi att vi skulle göra en hinnsvepning för att värkarna skulle bli lite starkare. Barnmorskan gör svepningen och vattnet går. Det var inte lite vatten kändes det som. Vid varje värk känner jag hur det pulserar ut. Jag sätter mig på en boll och försöker att slappna av trots värkarna. Börjar må ganska illa vid det här läget och det tar inte lång tid innan jag kräks. Jippi, tänker både jag och barnmorskan då öppnar jag mig mer.

När jag skulle få min tredje påfyllning av smärtlindring så skulle de rätta till grejen i ryggen. På nått vänster så tog smärtlindringen mkt mer på höger sida än på vänster. När narkosläkaren äntligen kom hade jag riktigt riktigt ont. Han drog ut slangen lite och sprutade i en ny dos. Jag väntade ivrigt på resultatet. Kände tydligt hur min högra sida vart het avslappnad, men det gjorde fruktansvärt ont på den vänstra. Tyvärr kunde de inte göra något nu. Jag var tvungen att stå ut i två timmar tills de kunde ge mig påfyllning igen. Då skulle narkosläkaren ta ut edan och sätta in en ny en kota upp eller ner.

Två timmar tänkte jag, jag kommer att dö! Får försöka förlita mig på lustgasen. Jag gjorde ett nytt försök å denna gång andades jag riktigt mycket i masken. Jag kände hur allt runt omkring försvann. Jag blev som i en dimma. Smärtan var kvar men jag var liksom bredvid den på nått sätt.

För att få ytterligare lite styrka i värkarna. De tyckte inte att jag hade tillräckligt ont :( så kopplar de in mig med värkstimulerande dropp. Detta är klockan 13.20. Tiden går och jag andas min lustgas som en galning. Att få tillbaka smärtan som värkarna ger var ingen rolig upplevelse. Speciellt inte när de bara gjorde ont på den vänstra sidan!

Droppet ger verkan och kl 14.00 så är jag öppen 8 cm. Nu är det inte långt kvar och jag behöver bara stå ut en timme till innan jag får en ny eda och kan slappna av igen.

Klockan 15 kommer narkosläkaren och sätter en ny eda. Den börjar snart verka och allt känns skönt igen. Men bara för en stund. Min tidigare bästa kompis har svikit mig. Jag har fortfarande ont en lång stund efter att den borde börjat verka. Min förlossning har gått in i ett nytt stadium. Jag är öppen 10 cm och huvudet har börjat trycka neråt. Då hjälper inte eda längre. Jag som hade hoppats på att kunna ta det lugnt innan det var dags att föda. Men så fel jag hade.

Får återigen förlita mig till lustgasen som nu är min nya bästa kompis. Strax efter klockan 17 upptäcker de att jag har feber. Jag får Alvedon för att lindra den. Jag andas i masken och försöker att tackla varje värk. För mig känns det som en evighet och som att värkarna kommer med sekunders mellanrum. Härifrån kommer jag inte ihåg så mkt då jag blev väldigt borta ut av lustgasen.

Strax innan klockan 18 får jag inte längre ligga kvar i sängen. Jag ska sätta mig på förlossningspallen för att vidga bäckenet. Motvilligt går jag med på det och satte mig på pallen hängandes över sängen med lustgasen som min enda vän. Att Andreas har masserat min rygg i flera timmar tycker jag då bara är självklart. Efter ett tag så börjar känsla av att det trycker på att komma. Nånstans i all dimma så börjar jag att krysta lite gran. Det är inte dags att föda ännu, men det börjar närma sig med stormsteg.

Jag får lägga mig upp i sängen igen, denna gång i förlossningställning. De undersöker mig igen och upptäcker att jag har krystvärkar, bra sådana men att Bebben inte kan/vill komma ut. De dyker upp fler personer i rummet och jag tror att de till slut var 7 stycken i rummet, 2 läkare 3 barnmorskor och 2 undersköterskor. De berättar för mig att jag måste krysta riktigt ordentligt. Om jag inte gör det så kan det bli så att de måste göra ett akut kejsarsnitt. Jag tar i för kung och fosterland men ingenting händer. Huvudet åker ner en bit men åker tillbaka lika långt.

Jag fortsätter att krysta och krysta som aldrig förr. Men läkarna är inte nöjda. De bestämmer sig för att sätta på en sugklocka på Bebbens huvud och försöka få ut den på så sätt. Det är bara ett problem, Bebbens huvud är fortfarande väldigt långt upp i mig. Läkaren gräver med allt vad han har och jag är riktigt förbannad. Hans grävande gör ondare än alla värkar tillsammans. Och ovanpå det så har jag ju värkar titt som tätt. Både barnmorskan och läkaren försöker att lirka ut Bebben. De trycker på min mage med storkraft men det går bara inte.

Efter lång tid av krystningar, dragningar och grävningar lyckas äntligen läkaren att få Bebbens axel/skuldra förbi mitt bäcken där det hade fastnat och Bebben kommer ut klockan 18:53.

Sedan går det fort, jag hinner se att de var ett hårigt huvud. De springer iväg med bebisen och ropar till Andreas att han ska följa med. Jag ligger kvar med en undersköterska och undrar vad som egentligen hände. Vad blev det för nått och lever den?

Efter ett tag får jag veta att det blev en pojke och att han har brutit armen.