Under tiden som de tog hand om Anton och röntgade hans lungor och arm så blev jag ihop tråcklad i en operationssal. Nu fick jag veta lite mer om honom, vilken tid han kom (18:53) och vad han vägde (4195g). De berättade att allt var bra med honom men att han brutit överarmen.

Efter ca 4 timmar fick jag äntligen träffa mina två prinsar igen. Eftersom att jag fortfarande var bedövad i benen kunde jag inte stå upp så den enda kontakt jag kunde ha med Anton var att klappa på honom. Jag ville så gärna pussa på honom och hålla i honom, men eftersom han låg med armen bruten och inte var lindad ännu så gick det inte.

Vi satt hos honom ett par timmar innan vi åkte upp två våningar och somnade för natten. Trots det som hänt sov jag riktigt gott.

När de gjorde några fler undersökningar på honom dagen efter visade det sig att han hade ett väldigt lågt blodsocker. Detta beror förmodligen på att jag haft ett högt blodsocker under graviditeten. Han fick sockerdropp för att få upp sockret. Vi pratade med läkarna och fick information om att när han inte längre behöver morfin för sin arm och när hans socker har stabiliserat sig så kan vi åka hem. De trodde att de skulle ta en vecka.

Det gick någon dag och droppet som han hade i armen gick fel. Istället för att vätskan gick in i blodet så kom den under huden. Hans arm svullnade upp massor och han hade massa vätska i kroppen. Då bestämde de sig för att prova en insulin dämpande medicin tillsammans med lite mindre dropp. Tyvärr är det en medicin som efter lång användning kan leda till vätskeansamlingar i kroppen. Så var det inte i Antons fall, han började samla på sig vätska direkt.

I och med att han är lindad runt bröstet (för att armen ska vara stabil) så vart trycket runt bröstkorgen för hårt. Han fick väldigt svårt att andas och syresatte sig dåligt. Tillbaka till akutrummet, denna gång för att ligga med CPAP och konstant övervakning. Det kändes som världens bakslag, vi kunde ganska snabbt konstatera att vi inte skulle vara hemma efter en vecka.

Efter att han legat ett par dagar i CPAP:en så blev han äntligen av med den, men då började han att kräkas efter varje mål mat. Han kunde inte behålla nått oavsett hur sakta han fick maten genom sonden. Det blev en ny röntgen, denna gång på magen. Den visade ingenting, allt såg bara bra ut. Detta kunde troligen vara en biverkan av morfinet, men det är ingenting som läkarna är säkra på. Det var bara att trappa ner rejält med maten och få ett nytt dropp istället.

Nu är droppet äntligen borta och han kräks inte längre, vi har sakta trappat upp maten från 30 ml per måltid till 75 ml. Målet är att han ska äta 85 ml när han är färdig upptrappad. Men vi tar det sakta men säkert för att han inte ska få något bakslag (han har fått det 2 ggr å då var det bara att börja om från 30 ml igen.).

Nu ligger han med mindre övervak i en tillväxtsal. Han har bara syresättningen och pulsen som kollas. Allt går bättre och bättre med honom. Hans främsta smärtstillande är nu bara Alvedon och så får han morfin vid behov. Han har börjat försöka amma, han tar några tag och suger ordentligt. Men han har inget tålamod, tycker att maten kommer alldeles för sakta eller nått, för efter ett tag så blir han helt hysterisk.

Förhoppningsvis så är det inte så långt kvar tills dess att vi får ta med oss våran prins hem. Alvedon och sondmatning kan vi klara oss med hemma med hjälp av hemvård. Vi ska ha ett nytt samtal med läkarna ganska snart och då får vi höra vad de har för tidsplan för lilla Anton. Min förhoppning är att vi ska vara hemma till nästa vecka, men vi får se hur allt går... Det är inte så mkt kvar som ska klaffa, men han har ju haft några bakslag... Men förhoppningsvis har han haft tillräckligt med sådana nu...